Jag suckar tungt när jag inser att den ena av våra fyrbeningar snart kommer att "lägga en pizza" mitt på vardagsrumsgolvet. (Har liksom fått lite nog av den varan ändå den senaste tiden.)
Stortroll undrar vad jag suckar över och jag förklarar. Istället för att fly fältet sätter sig ungen bredvid katten. Efter en stund konstaterar han nöjt; Äntligen har jag fått se en katt kräkas! Det har jag alltid velat göra! *glad*
Säga vad man vill om barn men nog har de en enastående förmåga att hitta glädjeämnen i de mest oväntade situationer. 
Tack och lov för att man har tvättmaskin…*pustar* Har aldrig varit med om maken till envis sjukdom. Själv var jag dålig i 5 dagar och det enda positiva med det var väl att jag förlorade ett välbehövligt gram eller två.