Mamman M - En blogg om allt och ingenting

Alltså, jag vet att de flesta går igenom det här, det är inget konstigt, men likafullt vansinnigt jobbigt.  Det är dags för inskolning och helt plötsligt ska man lämna sitt älskade lilla barn i någon annans vård. Efter att vi har levt som i symbios i över två år är omställningen ganska stor för både mig och lilltroll. Det började så bra de första dagarna, men efter att han har varit hemma för sjukdom i två omgångar, typiskt, har allt blivit en enda röra. Idag hade han äntligen piggnat till efter sin senaste förkylnings/feberomgång och det var dags för dagis och inskolning igen. Stortroll fick vara med och lämna eftersom han har sportlov denna veckan. Lilleman blev hysteriskt ledsen när vi gick och här hemma har jag fått trösta en superledsen storebror som tyckte att det var jättejobbigt att se lillebrorsan gråta så vansinnigt mycket… (De står varandra så nära min älskade troll.) Nu sitter jag som på nålar och bara väntar på att få hämta och höra hur det har gått…

Älskade lilltroll, 2,2 år. När jag tittar på dig när du sover ser du så liten, så liten ut, som ett spädbarn. Du ligger på magen med blöjrumpan i vädret. Igår när jag ropade på dig och sa att maten var klar svarade du; "Jag vill inte äta nu mamma. Jag ska spela Wii!" (Och det gjorde du också, på ditt eget lilla vis.) 

Alltså, skenet kan bedra. Nog ser du ut som en bebis ibland men det är bara att inse att bebistiden definitivt är över för alltid. Liten börjar bli stor. Sorgligt, och faktiskt ganska skönt, på en och samma gång.

Igår gick mamman runt här hemma och plockade lite. Under tiden lät jag min ljuva, nåja, stämma brista ut i skönsång. Reaktionen ifrån lilltroll var omedelbar; han rynkade bekymrat sin lilla panna, satte båda händerna på de rosiga kinderna och brast ut i ett  förtvivlat "stackars barn"! Sedan log han ett lömskt litet leénde.

Det kommer att bli något stort av denna lille spjuver, sanna mina ord…

Tänker hela tiden att jag ska in på bloggen och skriva några rader men så plötsligt har det gått ytterligare någon månad utan att jag hittat hit.

Jul och Nyår kom och gick. På det stora hela en utav de bästa jularna vi haft trots att jag alltid tycker det är ganska stressigt att ha själva "julandet" här hemma hos oss. Detta år förvandlades jag dessutom till någon slags galen julparodi på mig själv.  Aldrig har det väl pyntats, fejats och donats så mycket i familjen trolls hem inför en jul som denna. När det sedan på julafton, mot alla odds, hela dagen föll stora, vackra, vita snöflingor ner på den gråa, vintertrista marken blev känslan i det närmaste magisk. Det kunde liksom inte bli bättre.

Vi har nu lämnat år 2008 bakom oss och hunnit ett ganska bra stycke in i 2009. Om 2007 var ett utav de värsta åren i mitt liv så var 2008 ett år för eftertanke, ett år där jag så sakteliga började ta tag i saker och ting, fundera över vad som egentligen är viktigt. Just nu känns det mesta allmänt rörigt, varför händer det alltid saker som komplicerar hela ens tillvaro just när man tycker att saker och ting börjar falla så fint på plats? Varför är det alltid så? Nåväl det löser sig nog…

Stortroll o jag satt klistrade framför schlagern ikväll och våra båda favoriter tog sig till andra chansen. Mamman höll på Caroline o stortroll på Scotts. Det nya upplägget kändes allmänt rörigt och förtog en del utav spänningen tycker jag.

Nej, rapporterar mer senare, det är ju faktiskt natt nu.

Godnatt!