Redan i höstas bestämde vi oss för att tiden var mogen för att ta tag i något som vi funderat på väldigt länge. (Jag funderade faktiskt på detta redan innan jag ens hade en tanke på biologiska barn, säkert har det med min egen barndom att göra.) Sedan kom lågkonjukturen, läget förändrades med jobbsituationen för oss vuxna i familjen bland annat, så vi lade saken på is ett tag. Nu när vi landat och vet hur tillvaron kommer gestalta sig för oss är det dax! I slutet av nästa månad börjar resan mot något stort och nytt för vår familj, en resa som högst troligast kommer innebära att vi tar emot en liten vilsen själ i vår familj. Det finns väldigt många oönskade, trasiga små barn i detta land, obegripligt nog. Om allt känns rätt, för alla inblandade parter, man vet ju faktiskt aldrig vad för känslor/tankar som uppkommer under utbildning och utredning, kommer vi att ta emot ett barn som vårt och vara familjehem under hela det barnets uppväxt. Personen jag har pratat med poängterade just det här, barnet måste känna att det verkligen får en egen familj. Många av barnen har längtat efter detta så länge att de absorberar allt som har med familjeliv att göra med hull och hår. Vi måste finnas där tills barnet blir 18-20 år minst. Just de uppdrag de har handlar i stort sett aldrig om barn som behöver ett hem bara någon månad/år. Jag tror helt klart att detta är det bästa för oss som familj också. Det skulle kännas konstigt för trollungarna om det kom ett "syskon" som bara skulle bo hos oss i kanske 2-3 år för att sedan försvinna. Mer om detta kommer jag säkert att skriva under "låsta" inlägg så hör av er, ni som vill följa oss på vägen.
